Okej. Påsklovet. Race to the finish line.

Jag ska den här veckan göra färdigt detta projektarbete, som jag mer eller mindre inte har arbetat med sen typ november. Folk har hela tiden sagt till mig att arbeta med det tidigt, att inte vänta tills påsk, att inte vara lat, att få det överstökat. Men jag lyssnade inte. Jag hatar att jag är så odisciplinerad, men så här har det blivit nu, och jag måste försöka fixa det som finns kvar.

Och jag är bra på det här. Jag vet att jag egentligen kan fixa hela skiten på två dar. så jag sätter mig nu ner, skriver det jag måste skriva och laddar ner allt foto och sånt jag kan tänkas behöva, och försöker göra nåt med det här.

Min dokumentation av processen hittils har varit sorgligt ickeexisterande, men produkten kan jag i alla fall försöka få till något bra.

Sen måste jag även redigera Claras projektarbete, men det kommer nog gå det med.

Jag fick ett meddelande på facebook av Lea Wyler om att hon gärna gör en intervju med mig. ÄNTLIGEN. Hon är verkligen det som saknas, för Rokpas historia är mer eller mindre hennes historia.

Det här satte eld i baken på mig igen, och nu sitter jag och skriver mina frågor till henne och restev av hur filmen ska bli.

Jag blev glad nu. Vi är inte i hamn ännu, men det är på gång.

Jag har jätteångest just nu. Jag har knappt gjort någonting med mitt projektarbete sen Amsterdam, och när jag försöker blir jag distraherad av annat och inget blir gjort. Jag har försökt få tag i Lea Wyler i ett halvår, men det går inte att nå kvinnan. Jag har försökt skriva och redigera, men jag har den sämsta motivationen i hela världen. Jag har inte gett upp. Det har jag inte, men jag blir jättenedslagen när jag ser hur lite jag åstadkommit. Jag har typ mars på mig. Sen vete fan vad jag gör.