Jag är officiellt färdig. 3 på morgonen startade jag renderingen, det borde ta ca en timme. Det hela blev en 21 minuter lång film, inklusive intervjuer och hela tjofräset.

Nu ska jag tamigfan sova.

Okej. Påsklovet. Race to the finish line.

Jag ska den här veckan göra färdigt detta projektarbete, som jag mer eller mindre inte har arbetat med sen typ november. Folk har hela tiden sagt till mig att arbeta med det tidigt, att inte vänta tills påsk, att inte vara lat, att få det överstökat. Men jag lyssnade inte. Jag hatar att jag är så odisciplinerad, men så här har det blivit nu, och jag måste försöka fixa det som finns kvar.

Och jag är bra på det här. Jag vet att jag egentligen kan fixa hela skiten på två dar. så jag sätter mig nu ner, skriver det jag måste skriva och laddar ner allt foto och sånt jag kan tänkas behöva, och försöker göra nåt med det här.

Min dokumentation av processen hittils har varit sorgligt ickeexisterande, men produkten kan jag i alla fall försöka få till något bra.

Sen måste jag även redigera Claras projektarbete, men det kommer nog gå det med.

Jag fick ett meddelande på facebook av Lea Wyler om att hon gärna gör en intervju med mig. ÄNTLIGEN. Hon är verkligen det som saknas, för Rokpas historia är mer eller mindre hennes historia.

Det här satte eld i baken på mig igen, och nu sitter jag och skriver mina frågor till henne och restev av hur filmen ska bli.

Jag blev glad nu. Vi är inte i hamn ännu, men det är på gång.

Jag har jätteångest just nu. Jag har knappt gjort någonting med mitt projektarbete sen Amsterdam, och när jag försöker blir jag distraherad av annat och inget blir gjort. Jag har försökt få tag i Lea Wyler i ett halvår, men det går inte att nå kvinnan. Jag har försökt skriva och redigera, men jag har den sämsta motivationen i hela världen. Jag har inte gett upp. Det har jag inte, men jag blir jättenedslagen när jag ser hur lite jag åstadkommit. Jag har typ mars på mig. Sen vete fan vad jag gör.

Igår var jag med Renay. Det var häftigt att träffa henne igen efter ett år. Vi träffades på centralen, hon var lite sen eftersom hon försov sig, och därmed missade tåget hon skulle med.

Hon hade inte ätit någonting, så vi gick och åt lite sushi.

Sen åkte vi på en båttur på kanalerna. Det var coolt, men det var mest bara att kolla på massa kanalhus, vilket jag redan hade gjort i två dar. Det regnade hela dagen också, så fönstren i båten var jätteimmiga.

Renay vägrade prata med mig på kinesiska. Vet inte vad som är grejen, hon gillar inte språket, fast hon kan det.

Vi åkte hem till några av hennes vänner och åt spaghetti. Gott. De tjejerna skulle få besök av nån annan svensk om nån vecka, och de undrade om vi kanske kände varandra, för du vet, Sverige är ju så litet LOL.

Så de kollar upp henne på facebook, och hon kommer ju såklart från himla Västerås. Vi har typ elva gemensamma vänner.

Renay och jag åkte tillbaka till stationen efter ett tag, och jag lyckades få henne att säga hejdå på kinesiska innan hon stack.

Idag blir det att åka hem. Måste checka ut från vandrarhemmet inom trekvart. Sen får jag ströva tills jag ska åka till flygplatsen. Det är omväg den här gången med, via Riga. På grund av det blir det rätt sent för mig ikväll, kommer inte komma hem till min egen säng förrän säkert ett på morgonen.

Det här har varit en himla häftig resa, speciellt eftersom jag gjort den helt själv. Jag tycker om att resa med folk, men det var spännande att vara ensam, speciellt i en sån stad som Amsterdam. Spännande är bara förnamnet.

Jag bor nära Red Light District, och det snabbaste sättet att gå till centrum är att gå igenom det. Det känns väldigt ovant att gå ner för gatan och höra någon knacka på fönstret, att titta reflexmässigt och se en halvnaken kvinna som föreslår att man kommer in och har lite mysigt.

Känner mig som en brottsling bara jag finns där.

I The Fault in Our Stars skrev John Green "Some tourists think Amsterdam is a city of sin, but in truth it is a city of freedom. And in freedom, most people find sin."

Smart kille, han John Green.

Var ute och filmade hela dagen, mer eller mindre. Allt från småsaker på stan, som hundar och duvor, till tivolin och kanalbåtar och tulpanmarknaden och hela fadderullan.

Amsterdam är en hemskt vacker stad, måste jag säga.

  Det här är liksom en av de tristare gatorna i stan.

  Man vill bara ta bild av varenda kanal.

  lökar på tulpanmarknaden. ett av säkert tjugio-trettio stånd.

  Damtorget, största torget i stan, blev konverterat till tivoli av någon anledning.

  Kul ska man ju ha.

Gjorde även intervjun med Pema. Var först rädd för att det skulle vara lite awkward och svårt att ha en bra konversation, speciellt eftersom jag minns honom som en rätt tyst kille, men han gjorde det jättebra och gav mig asmycket material att klippa till fint. Han har en jätteinspirerande historia och verkar glad för att jag ska berätta den för folk, och berätta om Rokpa och allt sånt.

Han bjöd mig på en cappuccino, och jag sa ja bara för att vara artig, men jag dricker inte ens kaffe.

Det var inte så illa. Kanske håller på att omvändas till den mörka sidan (fattar du, mörka sidan. hehe). Fan då.

Det känns om att det här verkligen "jumpstartade" filmprocessen. Ska börja klippa ihop det här och få ihop en rulle snarast möjligt. Man kan sitta och planera och göra storyboards tills fingarna ramlar av, men när det kommer till kritan så finns det inget som på riktigt liknar att klippa filmen på riktigt. Det är en lång, ensam, enformig process, men jag gillar det av någon anledning. Det är av samma anledning som jag gillar grafisk design via dator. Jag tror det är min introverta sida som tycker om isolationen. Utmaningen av att sitta själv med inget annat än sin hjärna, att försöka kombinera idéer tills man kommer på något bra (och genomförbart).

Jag använder det här verktyget, datorn, och gör någonting häftigt och kanske vackert med det, på ett sätt de flesta tycker är sjukt tråkigt. Jag slänger mig in i det och kommer ut på andra sidan med en slutprodukt jag är stolt över, istället för "nåt som typ duger, nu vill jag sluta." Jag menar inte att andra inte är stolta över det de gör, jag säger bara att jag har någon konstig böjelse som gör att jag dras till själva arbetsmetoden.

Imorgon ska jag träffa Renay, som ska visa runt mig lite grann i stan lite mer i detalj. Hon sa även att några av hennes nederländska vänner ska bjuda mig på middag. Mums. imorgon blir sista dagen innan avresedagen, vi får se vad vi gör exakt. Renay är ju även kines, så vi kanske konverserar på hennes modersmål, hehe. ...Eller?

Jag gillar att göra såna här kortresor. Jag har gjort det rätt ofta på höstloven. London, Berlin, Rom, etc. Alla gjordes i små koncentrerade doser. Det känns bra så, stan blir inte uttömd på saker att göra och man känner alltid att man liksom har något att göra, nånstans man måste hinna med härnäst. Det blir inte direkt avslappning i solstol, men det har aldrig varit min grej i alla fall.

Shelter City är ganska coolt, antar jag. God frukost blev det, müsli med yogurt och frukt.

I cafét står det över ett valv GOD LOVES YOU i meterhöga bokstäver, och jag vaknade till kyrkklockor.

Jesusgrejen är ju igång i alla fall. Så det är bra..

Sovsalen är en stor grej med typ 12 sängar, men det är väggar emellan, så det är lite privat i alla fall.

Idag ska jag göra intervjun med Pema, och filma en massa grejer i resten av Amsterdam också.

woooo

8:26

Jag sitter hemma och ska snart åka till Arlanda. Allt är packat och ompackat. Jag reser bara med handbaggage, som högst får väga 8 kg. Det blev 7,6 när jag vägde det. Jaja, det ska väl gå bra.

Jag kommer uppdatera det här inlägget allteftersom saker händer, och när jag har internet. Jag vet att mitt vandrarhem ska ha det, så det blir definitivt en uppdatering då.

Nu pirrar det, Clara.

21:31
Har kommit fram till Shelter City till slut. Det har varit en rätt lång dag av resor. omvägar via tallinn och flyg fram och tillbaka över Europa. Det var SNÖ I TALLIN. Jag älskar snö. Fan synd att det är så futtigt med sånt hemma.
Att kliva ur stationen var lite vemodigt och sen PANG så är man i Amsterdam, precis som man tror det ska se ut. Seriöst, konstigaste upplevelsen någonsin.